10 månader, hur det verkligen varit.

Det har på riktigt gått 10 månader sen jag såg min pappa för sista gången. Det går inte att beskriva hur det känns, men jag ska göra mitt bästa för att ni ska förstå och för att jag behöver skriva av mig.
 För 10 månader sen så låg min pappa på sjukhuset i en säng och hade fruktansvärt ont, när vi kom dit så möttes vi av att pappa skriker att vi ska gå ut igen och vi hör hur mycket han plågas. Då visste jag att det här kommer bli en tuff dag, för alla. Började gråta redan då, att höra pappa skrika på oss att han inte vill att vi ska komma in till honom för att han har så ont, det gör ont i en. Jag gråter nu, när jag tänker tillbaka på vilket jävla helvete pappa fick gå igenom. Ett litet tag senare fick vi gå in till pappa men då sov han. Han sov men han hade fortfarande fruktansvärt ont, ibland skrek han av smärta i sömnen. Dagen gick och runt klockan sex på kvällen slappnade pappa äntligen av, man såg i hela ansiktet att han inte hade lika ont längre. Vi bestämde oss för att åka hem och komma tillbaka dagen därpå. För säkerhets skull så sa vi hejdå till pappa på riktigt, jag och Rebecka satt inne med pappa och det var bara vi tre. Vi berättade för honom hur mycket vi älskar honom och hur glada vi är att han är just våran pappa. Fick verkligen inte allt sagt men är så glad att jag fick berätta det för honom. Pappa sov ju och svarade därför inte men jag hoppas att han iallafall hörde vad vi sa. Vi åkte hem och sen var det för sent, pappa släppte taget den kvällen. Han orkade inte mer, han som varit en ängel på jorden var nu en ängel i himlen. Det sista jag fick höra pappa säga var att ingen skulle komma in till honom och det sista jag fick se av honom var ett ansträngt ansikte som tog emot en massa smärta. Vill inte att det ska vara min sista bild av honom, men tyvärr..
 I början så trodde jag aldrig att jag kunde klara av ett liv utan honom men idag så har det här gjort mig starkare och det har gjort mig till den person jag är idag. Jag ser lite annorlunda på saker mot vad jag gjort förut. Problem som jag tyckte var stora förut kanske inte betyder något för mig idag, men visst har jag precis som alla andra problem och det kommer alltid finnas saker jag vill ha som egentligen inte betyder nånting om man jämför med att han en frisk och hel familj. 
 På ytan så kan jag nog ses som väldigt glad och jag visar inte ofta känslor när det handlar om pappa. Men innerst inne så gör det så jävla ont i mig när någon pratar om sin egen pappa, när någon nämner cancer eller frågar hur det är med mig.. Det är bra med mig, det är det på riktigt. Jag går inte runt och är ledsen hela tiden, men det finns alltid hos mig, alltid har jag pappa i mina tankar och det kommer jag alltid ha men det betyder inte att jag är ledsen, jag tänker på massa minnen och när jag tänker på alla bra minnen vi har tillsammans så är det klart att jag ler även fast det skär i hjärtat på mig. Men jag orkar nästan inte prata med någon om hur jag verkligen känner, för det är då man ser att det verkligen gör ont i mig, på riktigt. 
 De här 10 månaderna som gått har varit som en riktig berg och dalbana, jag har aldrig mått så bra förut som jag gjort de senaste månaderna. Men som jag skrev så har jag alltid med mig pappa och det gör ont, det gör det.. 
 Men ibland kommer de där stunderna då man inte orkar längre, då man känner att man skulle göra allt för att få vara med pappa igen. Kan bli så arg för att pappa bara försvann ur livet. Varför gjorde han det? Jag var bara 15 år, pappa ska vara med mycket längre än så. Han ska se mig ta studenten, han ska se mig bilda familj och vara med i livet. Han var inte med på julafton 2013 och kommer aldrig mer vara med. Han var inte med när jag fyllde 16 och kommer ju inte se mig bli äldre. 
 Jag saknar pappa så fruktansvärt mycket, det gör så ont i mig. Vill inget hellre än att ha pappa tillbaka, men jag vet att han finns med mig hela tiden även fast det är svårt att se så finns han där. 
 Jag vet att det här blev hur rörigt som helst, men jag kan inte skriva en text om allt utan att det ska bli rörigt för i mitt huvud så är det tusentals tankar som snurrar och det är fruktansvärt rörigt. Jag hoppas att ni kan läsa och förstå någorlunda vad jag skrivit och att ni kanske kan sätta er in i min situation. Saknar pappa otroligt mycket och det tror jag iallafall att alla förstår.

Kommentarer
Postat av: Emilia

♥♥♥♥

2014-10-02 @ 19:28:21
URL: http://smillan.bogg.se
Postat av: Emmy

Älskar dig❤️❤️❤️

2014-10-02 @ 21:49:11
Postat av: felicia

Jättefint skrivet Wilma! Ni är starka både du och Rebecka! Och jag finns alltid för er! Styrkekram! <3

2014-10-02 @ 22:15:33
URL: http://www.nattstad.se/felicias%C3%B6der
Postat av: Matilda - Skönhetsblogg

Beklagar. :/ Du är stark!

2014-10-03 @ 21:53:10
URL: http://ttilles.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0